Ankomsten till Sverige och de första utmaningarna
När jag kom till Sverige 2015, var allting nytt och främmande. Jag kämpade med att
förstå och anpassa mig till det svenska språket och kulturen. Allting kändes osäkert;
jag visste inte vad som var rätt eller fel, jag visste inte vem jag nu skulle vara. Jag
behövde hjälp för att staka ut en ny kurs i mitt liv, för att kunna fatta kloka beslut och
ta ansvar. Men det var svårt, särskilt i början, att verkligen förstå mig själv och mina
egna mål. Jag var nere och blev ganska snabbt deprimerad under en lång period, i
sammanlagt fem år.
Mitt första hem!
Min första placering var ett HVB-hem som var långt ifrån vad jag hade hoppats på.
Jag hade äntligen hoppats på att få komma till en trygg punkt, jag var äntligen
framme men tryggheten jag sökte fanns inte där. Jag kände mig inte trygg där;
personalen visade ingen respekt för mig, min integritet eller min religion. Miljön var
rörig och allt annat än välkomnande. Jag kände mig fängslad och instängd i det lilla
rummet… det enda ljus som kom in var från det lilla fönstret från mitt källarrum. Vart
har jag nu hamnat, kände jag. Det var som att vara fången i min egen tillvaro.
Jag talade om för min socialsekreterare vid varje uppföljningsmöte vi hade hur
jobbigt jag hade det, och om de ständiga konflikterna som uppstod. Men det kändes
som att ingen lyssnade på mig. De lösningar vi kom fram till höll aldrig i längden, och
allt återgick snabbt till hur det varit innan. Jag visste inte vad jag skulle göra.
Kampen för att hitta motivation
Jag försökte gång på gång hitta motivationen för att börja studera eller träna, men det var som om jag inte kunde få mig själv att ta det första steget. Jag kände mig fast, oförmögen att bryta mig loss från den situation jag befann mig i. Att skaffa vänner visade sig också vara svårt, och till min stora sorg blev jag till slut mobbad, både inom och utanför boendet. Det blev bara jobbigare, jag såg inget hopp eller ljus.
En oväntad vändpunkt
Trots allt detta ville jag inte ge upp. En dag skulle personalen och ungdomarna på boendet åka GoCart, vilket verkade roligt, så jag hängde med. Jag hängde med, “fan va kul” tänkte jag. Men det som inte fick hända hände – jag skadade mig och var tvungen att åka till akuten. Personalen på GoCart-banan körde mig dit och lämnade mig ensam. Jag var där ensam utan någon som kunde stötta mig, utan personal, utan vänner, helt ensam. Jag tog mig igenom allt själv, väntade på läkaren ända fram till klockan två på natten. Jag kände mig återigen utlämnad och ensam. Var det ingen som oroade sig över mig?
Flytten till Västerbo och början på en ny era
Det var efter denna incident som socialsekreteraren bestämde att det var dags för mig att flytta. Och så kom ljuset in i mitt liv. Jag flyttade till Västerbo, som till en början var ett okänt namn för mig. Mina förhoppningar var obefintliga. De förklarade för mig att jag skulle få ett rum. Jag förväntade mig inget annat än ett källarrum igen, jag kunde inget annat än det.
Jag såg mitt rum… fönster från golv till tak. Solljuset svämmade in i rummets alla hörn och allt var mitt. Jag hade en bra säng och flera fönster som vette ut mot kanalen, och till och med min egen lilla balkong. Det fanns fantastisk personal som arbetade från hjärtat. I början var jag tveksam och rädd för att bli besviken igen, men när jag långsamt lärde känna personalen på Västerbo började jag känna mig trygg igen, en känsla jag inte kände på länge. Jag insåg att de verkligen ville hjälpa, och att detta inte var som mitt gamla hem.
En ny början och framsteg
På Västerbo började jag träna MMA, vilket gav mig tydliga mål och en anledning att heja på mig själv. Varje natt bad jag om hjälp från personalen för att stärka mina språkkunskaper. Tillsammans satt vi och läste och tittade på film. Steg för steg utvecklades jag och kom ur min depression. Till slut var den helt borta. Jag var äntligen glad, och det förtjänade jag.
Eget boende och fortsatt stöd
Snart fick jag min första egen lägenhet. Det var stort, det var mitt. Visserligen hade jag en störig granne, men det var mitt enda bekymmer. När jag blev erbjuden en ny lägenhet tog jag den. Jag lärde mig mycket under min tid på Västerbo. Jag träffade min kontaktperson varje vecka, vilket alltid kändes bra. Jag fick många boktips från min kontaktperson, och dessa böcker tillsammans med samtalen gjorde mig bara lyckligare och lyckligare. Jag fick äntligen den hjälp jag behövde.
Tacksamhet och uppskattning
Nu känns allt perfekt. Jag har läxhjälp två gånger i veckan och träffar min kontaktperson en gång i veckan. Jag saknar ord för att beskriva mina känslor. Personalen har gett mig så mycket stöd och uppmuntran. Jag fick aldrig höra komplimanger förut, särskilt inte från personal. Jag vill tacka alla som hjälpte mig under min resa med att läsa och skriva, speciellt Lena. Lenas tips, hennes ordval och hennes vilja att lyssna och hjälpa gjorde henne till en trygg person för mig. Jag vill även tacka Kia för hennes tröst under mina svåra perioder – hon är fantastisk. Tack för att ni gjort mig till den person jag är idag.